pratade med kuratorn förra veckan att jag nog inte är riktigt redo att börja jobba än.Har ett läkarbesök på spc mödravården 2 nov,då vi även kommer få svar på de prover som togs o se varför vår dotter dog i magen.

Blir hemma tills efter det,känns skönt

ikväll i Kumla,lite mysigt ju.Har varit hemma hos mig o nu tog jag o särbon med alla mina barn o åkte hem till honom över helgen.Länge sen alla sågs tillsammans.Fixat lite korv med bröd o ska strax plocka fram lite grönsaker o dippa till Idol:)

dagarna går på nåt konstigt sätt,o det går faktiskt riktigt bra att hantera sorgen för varje dag som går.Visst kommer tankarna ibland o tårarna dyker upp emellanåt o livet känns så j-a orättvist nånstans att just vår lilla dotter inte fick födas (förlorade henne i v 23 nyligen).....lite hårt att acceptera men vad kan man göra liksom...?

Nånstans känns det ändå skönt att komma ur "kokongen" o vara delaktig i livet igen...mina andra 3 barn är stor hjälp där.Vissa saker har varit jobbiga.Att gå in på jobbet ensam tex,jobbar ju i en Ica -butik o är "kändis" i byn så jag antar att alla "vet",lite jobbigt samtidigt som skönt.Ingen nästan vågar möta vår sorg eller säga nåt.....

I morse var första gången jag lämnade min 4-åring på dagis efter allt som hänt,jag visste att hans pappa talat om vad som hänt mig o min nya (för sonens skull) men ingen säger nåt,allt är som vanligt tills en liten tjej frågar varför bebisen dog....vad svarar man en 4 åring,när man inte vet själv? Jag sa bara lugnt att jag vet faktiskt inte,ingen vet,inte ens doktorn o att ibland blir det så.....hon nöjde sig med det o jag såg en förälders o personalens lättnad över att jag vågade svara....

var hemma nån dag o hade hand om barnen,vi var på nya Shrek.

Har ingen ork eller tålamod så allt praktiskt känns lätt övermäktigt.Barnen förstår att vi mår dåligt just nu o de stora hjälper till så gott de kan medans min minsta mest är som vanligt.Rätt skönt det med på nåt sätt.

När jag lämnade särbon o åkte hem kom hans reaktion,han har ju varit stark o orkat ta hand om mig de första dagarna .Så igår åkte jag tillbaks till Kumla,känns som vi behöver va tillsammans i detta för att bearbeta,samtidigt som vi ju båda har barn som behöver oss på varsitt håll.

Tyvärr tjafsar mina andra barns pappa ang att ha sina barn lite extra nu när vi mår dåligt o knappt ens orkar ta hand om oss själv.

Han sparkar på nån som redan ligger o det gör mig oerhörd ont å barnens vägnar.Jag VILL helst ha dem hela tiden,men min kropp o psyke klarar inte det tyvärr o då borde han kunna finnas för dem.

min särbo skjutsade mig till tåget i Örebro igår kväll,jag var lite orolig hur det skulle gå o vara helt själv under resan men det gick faktiskt riktigt bra.

Saknar särbon massor men ändå måste vi lära oss hantera vardagen var för sig,det är ju så våra liv ser ut.....o livet måste gå vidare

Min mamma hämtade mig i Enköping o jag följde med dit o sov där i natt.Åt mat,drack vin, kollade på Idol,pratade o grät.

På förmiddagen i dag kom mina barn dit,så himla skönt att träffa dem.Min mamma skjutsade hem oss sen,vi var in på Ica(där jag jobbar) o handlade först.Har inte varit där på hela tiden sen vi fick beskedet på sjukhuset,har kännts så jobbigt men jag fixade det bra.Stolt som sjutton nu !!

Nu på eftermiddagen har min ena syster o bror+ dotter varit här,känns så skönt att alla är som "vanligt",pratar om det som hänt o ändå får mig att må rätt bra

längtar hem,efter mina barn men vet ej hur mycket jag orkar.Skulle vilja att allt bara var som vanligt igen,myskväll i soffan o kolla Tv med dem,men som sagt....som vanligt lär det inte bli igen.

Vill va hemma hos dem men vet ej om jag orkar ta hand om dem,fixa mat o sånt,kommer ju knappt ihåg o äta själv ju o sitter bara o stirrar rakt fram långa stunder.....

könns det som jag har,som att hela mitt ansikte faktiskt är "stelt" och bedövat,musklerna hänger inte med ,jag ser inte saker utan bara är,munnen talar med jag vet ej vad....

Sover ganska bra på nätterna,vaknar vid 4-5 o tankarna irrar lätt iväg till det som hänt senaste veckan,en vecka sen idag på fm som jag fick beskedet att barnet ej levde längre.Timmarna o dagarna går på nåt sätt.Är hos särbon i Kumla just nu,sover,duschar o äter o kollar lite på Tv.Känns skönt nånstans att hans barn ändå vågar vara här o inte undviker det .De har frågat lite men är mest som "vanligt" o det känns skönt

vet ej hur man svarar var o en på kommentarerna så skriver här,vet att det finns flera som följer oss via bloggen

Det har tagits foton,vi har ej fått dem än men de finns o som sagt,vi kanske aldrig kommer titta på dem men de finns!  Vi fick även avtryck av hennes händer o fötter på ett papper som sköterskan fixade åt oss innan vi åkte hem från sjukhuset.

Vi hade pratat lite om namn,men jag trodde absolut att det var en pojke till jag väntade så tjejnamn hade vi inte pratat så mycket om.

Vi hade som förslag : Thea(vilket jag inte gillade just då) och Hedda o sen även Tua som min särbo blev förtjust i....Hedda känns helt fel nu,vet ej varför men bara känns så...

Det namnet som känns rätt så är det faktikst Thea,som dessutom hade namnsdag i helgen när vi fick se henne så det blir nog Thea känns det som .Har fått rådet att ge henne ett namn,vilket kändes främmande i början men nu känns helt naturligt:vi kommer ej ha nån ceremoni eller dop eller så eftersom inget av våra andra barn heller är döpta ,utan vi vill bara ge henne ett namn ändå,känns bättre att ha ett när vi pratar om henne

känner jag mig som i ett vacuum,tom o håglös som bara ÄR.Min särbo har vågat lämna mig ensam en stund och åkte och handlade o det kändes helt okey.Jag har sett en film och kunde tom skratta en del i den,känns otroligt skönt nånstans!

måste nånstans gå vidare,så är det ju bara o mitt i allt detta känslomässiga kaos så finns det stunder då allt känns ok,då vi kan se framåt,glädjas åt det vi faktiskt har.....nån gång kommer vi kunna hantera detta på ett bra sätt o använda våra erfarenheter till nåt bra o positivt.

Fick en insikt ,en känsla idag.....att jag ska skriva en bok! Jag ska skriva den boken jag själv skulle vilja ha o bläddra i nu,jag vill dela alla känslor med någon.Vill skriva en bok om allt det jobbiga,om sorgen,smärtan,saknaden,funderingarna,själva förlusten och det ska va en sann bok som nånstans ändå är positiv.Jag fick låna en ängel!en liten liten Ängladotter som hade en annan uppgift att utföra,som hade bråttom iväg,så bråttom att vi aldrig hann lära känna henne....

 Vi har precis förlorat vår lilla lilla dotter i min mage i v 23,befinner oss just nu i chock fortfarande även om vi börjat förstå sakta men säkert vad som hänt.

Efter en liten pytteblödning o telefonsamtal med förlossningen ville de att jag skulle komma in för kontroll o där på Ul:et konstaterades att barnet ej levde längre.Läkaren sa att det fanns ingen tvekan,barnet hade troligen dött för flera veckor sen så "sparkarna" jag tyckt mig känna sista veckorna var alltså inga sparkar....? hm...mysko känsla

 De har tagit blodprover på mig för att se om de hittar nåt.De har även tagit fostervattenprov för att leta efter kromoson avvikelser,men det troliga är enl läkaren att vi aldrig får svar på varför.

 Vadå förstå??? Finns det nåt svar???
de sista två dagarna har varit de längsta o jobbigaste nånsin sen jag fick beskedet på en koll att barnet ej levde längre o sen åka hem nån dag innan själva avslutandet skulle genomföras.

Just nu känner jag mig mest oerhört besviken o lessen att naturen har spelat oss ett oerhört grymt spratt....vi planerade ingen graviditet men efter mycket velande beslöt jag ändå att behålla det o sen har det pendlat ett massa o vi har hela tiden hittat lösningar på hur vi ska hantera detta.Jag fick låna en liten liten dotter i 23 veckor i min mage,men jag fick aldrig se henne leva ,se hennes ögon o kommer inte få se henne växa upp.....de enda "levande" minnen vi har av henne är ultraljudsbilderna ,även om det är stillbilder vet vi ju hur hon for omkring därinne då o vinkade till oss.Jag har ju även minnena av hennes rörelser därinne,så nu känns det bara oerhört tomt

jag har 3 pojkar innan o var helt nöjd med det innan denna oplanerade graviditeten så att bli gravid igen,gå igenom allt detta med tankar på ev abort,cystan på ena äggstocken o särboskapet o grym foglossning när vi ändå inte fick behålla vår dotter känns otroligt hårt......

Hon var jättefin ,en liten liten pytteflicka som såg helt "normal" ut,alltså inget som kunde ses utanpå varför hon ej levde längre .

Inga yttre missbildningar ,inte heller på moderkakan vad de kunde se.

Nu ska vi ta ställning till om hon ska röntgas och analyseras för o se om man kan hitta några svar.Vi får fundera några dar,just nu känns det väldigt främmande......

är det väl risk att det blir.Helt sjukskriven pga foglossningen sen i onsdags förra veckan.Varit till sjukgymnasten och ska även få träffa en annan MVC-läkare,men räknar inte direkt med att jobba mer under denna graviditet,känns lite snopet på nåt sätt när kroppen ej vill eller orkar....

dagarna rinner iväg....hinner inte riktigt med.Lite uppdatering då....vad händer??

Barnen har börjat i skolan igen,jag är i v 20 och just nu halvt sjukskriven pga ont i ryggen och foglossning.Jobbat kortare dagar nu,känns bra,orkar mer och har inte lika ont alls....

Barnen kom hit igår kväll,ska va här nu hela veckan tom torsdag.Minsting jättehängig o hade feber,inte kul alls ju.Vi är bjudna på en försenad bröllopsfest ikväll o har tackat ja att jag o barnen kommer.I morse vaknade han dock utan feber o är hur pigg som helst igen...:-)

Ska strax iväg och mata mina föräldrars katter och fiskar och vattna lite blommor.....