Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Xaramia - 29 september 2007 15:42

min särbo skjutsade mig till tåget i Örebro igår kväll,jag var lite orolig hur det skulle gå o vara helt själv under resan men det gick faktiskt riktigt bra.

Saknar särbon massor men ändå måste vi lära oss hantera vardagen var för sig,det är ju så våra liv ser ut.....o livet måste gå vidare

Min mamma hämtade mig i Enköping o jag följde med dit o sov där i natt.Åt mat,drack vin, kollade på Idol,pratade o grät.


På förmiddagen i dag kom mina barn dit,så himla skönt att träffa dem.Min mamma skjutsade hem oss sen,vi var in på Ica(där jag jobbar) o handlade först.Har inte varit där på hela tiden sen vi fick beskedet på sjukhuset,har kännts så jobbigt men jag fixade det bra.Stolt som sjutton nu !!


Nu på eftermiddagen har min ena syster o bror+ dotter varit här,känns så skönt att alla är som "vanligt",pratar om det som hänt o ändå får mig att må rätt bra

Av Xaramia - 28 september 2007 14:01

längtar hem,efter mina barn men vet ej hur mycket jag orkar.Skulle vilja att allt bara var som vanligt igen,myskväll i soffan o kolla Tv med dem,men som sagt....som vanligt lär det inte bli igen.


Vill va hemma hos dem men vet ej om jag orkar ta hand om dem,fixa mat o sånt,kommer ju knappt ihåg o äta själv ju o sitter bara o stirrar rakt fram långa stunder.....

Av Xaramia - 27 september 2007 14:16

könns det som jag har,som att hela mitt ansikte faktiskt är "stelt" och bedövat,musklerna hänger inte med ,jag ser inte saker utan bara är,munnen talar med jag vet ej vad....

Sover ganska bra på nätterna,vaknar vid 4-5 o tankarna irrar lätt iväg till det som hänt senaste veckan,en vecka sen idag på fm som jag fick beskedet att barnet ej levde längre.Timmarna o dagarna går på nåt sätt.Är hos särbon i Kumla just nu,sover,duschar o äter o kollar lite på Tv.Känns skönt nånstans att hans barn ändå vågar vara här o inte undviker det .De har frågat lite men är mest som "vanligt" o det känns skönt

Av Xaramia - 26 september 2007 17:07

vet ej hur man svarar var o en på kommentarerna så skriver här,vet att det finns flera som följer oss via bloggen


Det har tagits foton,vi har ej fått dem än men de finns o som sagt,vi kanske aldrig kommer titta på dem men de finns!  Vi fick även avtryck av hennes händer o fötter på ett papper som sköterskan fixade åt oss innan vi åkte hem från sjukhuset.

Av Xaramia - 26 september 2007 13:34

Vi hade pratat lite om namn,men jag trodde absolut att det var en pojke till jag väntade så tjejnamn hade vi inte pratat så mycket om.

Vi hade som förslag : Thea(vilket jag inte gillade just då) och Hedda o sen även Tua som min särbo blev förtjust i....Hedda känns helt fel nu,vet ej varför men bara känns så...

Det namnet som känns rätt så är det faktikst Thea,som dessutom hade namnsdag i helgen när vi fick se henne så det blir nog Thea känns det som .Har fått rådet att ge henne ett namn,vilket kändes främmande i början men nu känns helt naturligt:vi kommer ej ha nån ceremoni eller dop eller så eftersom inget av våra andra barn heller är döpta ,utan vi vill bara ge henne ett namn ändå,känns bättre att ha ett när vi pratar om henne

Av Xaramia - 26 september 2007 13:23

känner jag mig som i ett vacuum,tom o håglös som bara ÄR.Min särbo har vågat lämna mig ensam en stund och åkte och handlade o det kändes helt okey.Jag har sett en film och kunde tom skratta en del i den,känns otroligt skönt nånstans!

Av Xaramia - 25 september 2007 21:22

måste nånstans gå vidare,så är det ju bara o mitt i allt detta känslomässiga kaos så finns det stunder då allt känns ok,då vi kan se framåt,glädjas åt det vi faktiskt har.....nån gång kommer vi kunna hantera detta på ett bra sätt o använda våra erfarenheter till nåt bra o positivt.


Fick en insikt ,en känsla idag.....att jag ska skriva en bok! Jag ska skriva den boken jag själv skulle vilja ha o bläddra i nu,jag vill dela alla känslor med någon.Vill skriva en bok om allt det jobbiga,om sorgen,smärtan,saknaden,funderingarna,själva förlusten och det ska va en sann bok som nånstans ändå är positiv.Jag fick låna en ängel!en liten liten Ängladotter som hade en annan uppgift att utföra,som hade bråttom iväg,så bråttom att vi aldrig hann lära känna henne....

Av Xaramia - 24 september 2007 18:46

 Vi har precis förlorat vår lilla lilla dotter i min mage i v 23,befinner oss just nu i chock fortfarande även om vi börjat förstå sakta men säkert vad som hänt.


Efter en liten pytteblödning o telefonsamtal med förlossningen ville de att jag skulle komma in för kontroll o där på Ul:et konstaterades att barnet ej levde längre.Läkaren sa att det fanns ingen tvekan,barnet hade troligen dött för flera veckor sen så "sparkarna" jag tyckt mig känna sista veckorna var alltså inga sparkar....? hm...mysko känsla


 De har tagit blodprover på mig för att se om de hittar nåt.De har även tagit fostervattenprov för att leta efter kromoson avvikelser,men det troliga är enl läkaren att vi aldrig får svar på varför.


 Vadå förstå??? Finns det nåt svar???
de sista två dagarna har varit de längsta o jobbigaste nånsin sen jag fick beskedet på en koll att barnet ej levde längre o sen åka hem nån dag innan själva avslutandet skulle genomföras.


Just nu känner jag mig mest oerhört besviken o lessen att naturen har spelat oss ett oerhört grymt spratt....vi planerade ingen graviditet men efter mycket velande beslöt jag ändå att behålla det o sen har det pendlat ett massa o vi har hela tiden hittat lösningar på hur vi ska hantera detta.Jag fick låna en liten liten dotter i 23 veckor i min mage,men jag fick aldrig se henne leva ,se hennes ögon o kommer inte få se henne växa upp.....de enda "levande" minnen vi har av henne är ultraljudsbilderna ,även om det är stillbilder vet vi ju hur hon for omkring därinne då o vinkade till oss.Jag har ju även minnena av hennes rörelser därinne,så nu känns det bara oerhört tomt

jag har 3 pojkar innan o var helt nöjd med det innan denna oplanerade graviditeten så att bli gravid igen,gå igenom allt detta med tankar på ev abort,cystan på ena äggstocken o särboskapet o grym foglossning när vi ändå inte fick behålla vår dotter känns otroligt hårt......

Hon var jättefin ,en liten liten pytteflicka som såg helt "normal" ut,alltså inget som kunde ses utanpå varför hon ej levde längre .


Inga yttre missbildningar ,inte heller på moderkakan vad de kunde se.

Nu ska vi ta ställning till om hon ska röntgas och analyseras för o se om man kan hitta några svar.Vi får fundera några dar,just nu känns det väldigt främmande......

Skapa flashcards