Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Xaramia - 4 april 2008 17:57

att jag ej har nån bild alls på sambon på bloggen,om nån är nyfiken på honom.Kortet taget efter en utflykt i Kumla i höstas....med på bilden även min Minsting

Av Xaramia - 4 april 2008 17:46

eller hur man brukar säga,efter en mulen kall morgon,vaknade trött och ont i huvudet så blev det ändå en rätt bra dag.

Mest vilat och tagit det lugnt,sov illa som sjutton i natt,Lillen därinne sparkade massor...jag som tyckte  han var ovanligt lugn igår o nästan blev orolig....där fick jag för det!


Underbart vårväder på eftermiddagen,suttit ute på baksidan i solen....härligt!


Ensam med barnen ikväll,sambon är i Örebro och kollar när hans son spelar cup.Hade ev tänkt följa med men det skulle bli lite sent eftersom mina 2 som bor varannan vecka inte kommer förrän vid 16 idag.


Ätit kasslergryta och nu badar minstingen,i väntan på Bompa.......har legat och slötittat litepå Nalle Puh efter maten,blir så  illamående direkt när jag ätit,inte kul alls:(




Av Xaramia - 3 april 2008 16:27

i skolan.....arg!!.Sonen och en kompis kom hem lite tidigare,hans jacka var full med lila färg på hela ryggen och ena armen.Den hade hängt utanför slöjdsalen  när de hade lektion.Några tjejer i klassen hade sen lämnat färgen till expeditionen,sonen själv vågade inte,de hade hittat färgen på skolgården och tjejerna hade även sett några äldre killar med den.


Jag lånade syrrans bil och tog jackan med mig och åkte direkt till rektor och frågade va fan det är som händer??!Visade dem jackan....


Ja jag vet inte,mesade hon o berättade att hon fått en liten färgburk inlämnad.Hon tyckte det var mentorns uppgift att reda ut detta....jag gick till honom,också en mes,har pratat massor med honom förr om retning och trakasserier i skolan av sonen och jag vet att fler elever är utsatta utan att nåt händer.Han tyckte jag skulle prata med rektor,o jag  jag redan har GJORT det....Sen ringde jag rektor när jag kom hem och talade om att tjejerna ev namngivit nån som de sett med färgen och att jag tycker sonens mentor inte tar mig på allvar ang detta ,tänker hålla sonen hemma imorgon.


Har även gjort en polisanmälan ang jackan och krävt ersättning för den,så jävla lesspå skolans mesande och att ingen tar tag i nånting...!!


Av Xaramia - 3 april 2008 11:45

vaknade till några gånger tidigare men steg inte upp förrän halv 10.

Äldste sonen som annars bor här jämt fick för sig att åka till sin pappa igår och sova kvar över natten vilket resulterade i att jag ej behövde vakna och väcka honom så jag kunde sova tills jag vaknade av  mig själv.


Skönt då jag sällan sover bra på nätterna,kliar jämt ochdet är svårt att hitta en bekväm sovställning med foglossning och växande mage.....domnar dessutom i händerna emellanåt och blir kissnödig

Av Xaramia - 2 april 2008 15:39

Idag känner jag att jag först nu riktigt kan sätta ord på hur det egentligen var de där dagarna i september,dagarna som jag knappt minns och som får tårarna att rinna ,men vill ändå skriva ner det nu när det känns rätt.


Vi hade varit på ultraljud i v 18-19 och allt såg helt normalt ut,graviditeten i övrigt hade varit normal förutom ryggont och foglossning men med 3 barn innan så kändes det ändå rätt ok.....

I vecka 22-23 nånting fick jag sen en kväll lite molvärk,inte mycket alls o sen morgonen efter hade jag lite brunrött på pappret när jag var på toa.

Inget märkvärdigt alls tyckte jag,vi hade veckan innan varit hos barnmorskan på kontroll och fått höra att lite blod är normalt...men jag har aldrig blött tidigare i nån graviditet så jag ringde förlossningen,hade ju haft lite lite mensliknande värk med kvällen innan.Blödde alltså på morgonen och fick komma in, min mamma som passade min systers lille kille 2,5 år följde med,trodde vi snart skulle få åka hem igen ju.......En jättegullig barnmorska,som f ö var gravid tog emot och lugnade mig med att det sällan är nån fara.Vi pratade lite,hon frågade om jag kände bebisen och det hade jag ju gjort(eller....???)


efter ctg som ej visade nåt men alla var fortfarande väldigt lugna tillkallades läkare och överläkare för UL,de kollade noga och länge,inte en min då heller(skärmen vänd från mig)innan de meddelade att barnet ej levde.

Sen visade de även mig att det ej fanns någon hjärtverksamhet eller nåt "flöde" i navelsträngen eller hos barnet,det fanns INGEN tvekan,barnet levde helt enkelt inte......kurator tillkallades direkt,jag skulle få ett annat eget rum(detta var fortfarande i det 1a undersökningsrummet på förlossningen) och min mamma hämtades,de var utanför i väntrummet....hon fick den tunga uppgiften att ringa min  dåvarande särbo(idag sambo!) som bodde 20 mil från mig.



Vi fick sen genomgå ett sk "avbrytande" av graviditeten,dvs en "förlossning".....fick ett par tabletter redan samma dag på sjukhuset som skulle börja stöta ut .....träffade kuratorn och även ett fostervattenprov gjordes.Just då tog jag knappt in vad som sas eller vad som hände.....kändes som nån slagit undan benen på mig.

Fick sen åka hem i avvaktan på att barnet skulle komma ut,detta var på torsdagen ,fick en tid kl 8 på lördag morgon då jag åter skulle va på sjukhuset och slutföra allting om inget hänt innan dess....


Jag och min särbo hann ta in allt även om vi befann oss i chock,fick se till att mina andra 3 barn togs om hand,de skulle komma till mig från sin pappa,de bor varannan vecka.Vi köpte en låda vin ,åkte hem ....gick i ett vacuum ,drack vin och pratade och grät.....


På lördagen åkte vi in till sjukhuset,blev inskriven på en vanlig avdelning,fick flera tabletter och info om att skulle jag kissa skulle jag göra det i plåtskålen så en barnet hamnade i toan.De verkade tro att det skulle va ganska snabbt överstökat och att vi troligen skulle få åka hem framåt eftermiddagen....men icke...


Under dessa dagar hade jag tät kontakt med en av mina kompisar och även min mamma via sms främst,fick veta av kompisen att en av våra gemensamma arbetskompisars sambo låg på intensiven efter en svår bilolycka,svävandes mellan liv och död.Hon själv vankade av o an i korridorerna nån annanstans på samma sjukhus som vi befann oss.....


Man satte dropp så jag kunde få morfin,så mycket jag behövde,bebisen var ju redan bortom all räddning så jag fick såpass så jag spydde.


Var ju tvungen att öppna mig 4-5 cm och just de centimetrarna har varit värst vid de tidigare förlossningarna.....


Min kompis o jag messade och jag tog även kontakt med kompisen som befann sig på sjukhuset ,hon kom upp en stund till oss,mitt i allt kaos o den helt absurt sjuka situationen var det ändå SÅ skönt att kunna dela alla jobbiga känslor,sorgen och oron med nån så vi kramades och grät medans mina värkar sakta fortsatte.


En timme efter att hon gått tillbaks till sin sambos avdelning ökade sen värkarna,fick ju nya tabletter med jämna mellanrum kom så en massa blodigt vatten o efter en liten liten stund nåt varmt och kladdigt.....jag varken orkade eller ville se just då....var bara så trött och slut och ville bara sova.Morfinet gjorde mig avslappnad och jag somnade direkt.Just då varken grät eller tänkte jag


Dan efter fick vi se vår lilla flicka,en helt perfekt liten miniflicka med alla tår och fingrar,öron och små små naglar.Hon låg nerbäddad i en liten rondskål....så fin...då  kom tårarna......och de rinner nu med när jag skriver om detta....


Innan vi åkte hem fick vi hand-och fotavtryck av henne som en sköterska fixade,hon talade även om att man skulle fotografera henne så vi kunde få ett foto sen.


Sen följde en tid med kuratorsamtal,att försöka ta sig igenom dagarna,bearbeta vad som hänt...ta ställning till obduktion,kremering mm....detta har jag skrivit om i tidigare inlägg i september-oktober här på bloggen....



Av Xaramia - 2 april 2008 08:51

konstaterade igår att jag idag har gått 23 fulla veckor(enl kalendern här,min bm räknar lite annorlunda på några dar),....en lite magisk gränsVår lille kille därinne känner jag ju därinne dagligen och är uppmärksam på att jag verkligen gör det.Även om allt är helt normalt denna graviditet och ingen risk finns för samma sak en gång till enl läkarna så blir man lätt lite nojjig

När Lilla Thea konstaterades död var jag 22+ nånting,så det känns lite speciellt att ha passerat detta nu.....har ett extra ul om en vecka just därför,känns himla skönt faktiskt.

Även om ett barn inte räknas som barn i mångas ögon i just den veckan så anser jag det iaf,läste Marcus Birros blogg om just det häromdan,han o hans flickvän förlorade en son i ungefär exakt samma vecka,han föddes levande och dog när man klippte navelsträngen....även om han (eller Thea om hon fötts levande) aldrig hade klarat ett liv utanför livmodern så är det ett barn man förlorar som förälder,oavsett vad omgivning och sjukvården anser,sorgen är stor och ofattbar ändå...


Mycket blandade känslor,sorgen känns oftast hanterbar och jag vågar glädjas mer och mer...samtidigt som det är väldigt blandade känslor.Lillen därinne hade ju inte funnits om Thea levt.Samtidigt så är allt så färskt fortfarande i minnet,förra graviditeten,hur stor hon var mm.....


Han är ingen ersättning för henne,utan en helt egen liten person redan,med egna små "sparkstunder" och bökar därinne och har sig så vi verkligen vet att han finns där.

Av Xaramia - 1 april 2008 10:34

älskar böcker,framförallt pocketböcker.Har alldeles för många,ständigt några jag läser,några jag bläddrar i o sen en massa stående.Och en massa i kartonger i förrådet.


Nu när jag är sjukskriven antagligen resten av graviditeten ska jag verkligen försöka gå igenom dem och sälja bort en del på Tradera,där jag själv köpt och köper en del.Kan ju inte spara alla ju,det blir överfullt härhemma ändå med grejor ju .....


Lite pyssel med auktionerna,packa dem o kolla vad portot blir,kontakta köparen o framförallt hålla reda på vem man mailat och vem som betalat ,men det brukar gå bra

Av Xaramia - 31 mars 2008 11:56

.......Har nyligen köpt hans bok "Svarta vykort" efter att ha hört honom berätta om sina förlorade barn hos Malou i Tv-soffan.....


"....I Sverige räknas ett foster som ett barn först i vecka 28. I resten av världen sker det mycket tidigare än så.
Resten av världen har rätt.
Socialstyrelsen i Sverige irrar bort sig i sin generösa abortlagstiftning. Man får göra abort fram till vecka 22. Det kan man tycka vad man vill om.
Ett barn är ett barn i vecka 22.
Vad tycker Socialstyrelsen att ett barn är mellan vecka 22 och 28?

Men ett barn är ett barn långt tidigare än så. Ett barn blir ett barn i alla drömmar, i alla samtal om framtiden, i planerna, i barnvagnsinköpet, i den nya lägenheten, i varje fortskridande vecka.

Ett barn blir ett barn i de synliga sparkarna på kvällarna, i den kompromisslösa kärleken från första början, från minuten man får reda på att man ska ha barn...

Men gravida kvinnors (och männens) oro måste börja tas på större allvar!

Hellre ett blodprov för mycket, ett urinprov till, ett extra ultraljud, en kurator, en undersökning efter undersökningen, en uppföljning.

En oro är ett symtom och bör behandlas som ett sådant!....."



~Därför känns det just nu så himla bra att ha fått träffa en kanonbra barnmorska och läkare och få gå på extra kontroller på Spec MVC,de tar min oropå allvar denna gång!~


INGEN som inte gått igenom detta kan veta hur det är att återigen vänta barn när man förlorat ett barn i magen som vi gjorde......man kan säkert försöka föreställa sig det ,men hur många vågar tänka tanken fullt ut??? nej just det....inte många ens vågar börjar tänka innan man tränger undan de obehagliga tankarna.......



Marcus ord igen:


"På föräldrakursen på Vrinnevi satt en överpedagogisk, viskande barnmorska med ett låtsasbröst i tyg och talade om mjölkstockning. I vecka 18! Det är en evighet till eventuella problem med mjölkstockning. Ingen talade om vår oro, om risken för missfall, för förlossningsskräck, för hur man ska reagera om ens barn föds och dör samma sekund. Ingen talade om hur det skulle kännas att hålla sin nyförlöste, ännu varma men döde son i famnen och känna igen sitt ansikte i hans.

Ingen ska behöva vara med om vad vi varit med om. Om det fruktansvärda inträffar kan jag bara hoppas att de drabbade möts av mer värme, respekt och värdighet än vi gjort....."

~vi har bemötts väldigt bra av sjukvården,däremot en del i omgivningen är väldigt oförstående för vår stora sorg.Har även kännt på nätet ibland att en del personer inte anser att jag har förlorat ett BARN,utan fått "missfall".....det känns inte speciellt kul...även om jag vet att jag förlorat just ett barn....en liten dotter jag aldrig kommer få se....

läs hela artikeln här:
http://www.marcusbirro.se/
tillbaka

Skapa flashcards