Alla inlägg den 2 april 2008

Av Xaramia - 2 april 2008 15:39

Idag känner jag att jag först nu riktigt kan sätta ord på hur det egentligen var de där dagarna i september,dagarna som jag knappt minns och som får tårarna att rinna ,men vill ändå skriva ner det nu när det känns rätt.


Vi hade varit på ultraljud i v 18-19 och allt såg helt normalt ut,graviditeten i övrigt hade varit normal förutom ryggont och foglossning men med 3 barn innan så kändes det ändå rätt ok.....

I vecka 22-23 nånting fick jag sen en kväll lite molvärk,inte mycket alls o sen morgonen efter hade jag lite brunrött på pappret när jag var på toa.

Inget märkvärdigt alls tyckte jag,vi hade veckan innan varit hos barnmorskan på kontroll och fått höra att lite blod är normalt...men jag har aldrig blött tidigare i nån graviditet så jag ringde förlossningen,hade ju haft lite lite mensliknande värk med kvällen innan.Blödde alltså på morgonen och fick komma in, min mamma som passade min systers lille kille 2,5 år följde med,trodde vi snart skulle få åka hem igen ju.......En jättegullig barnmorska,som f ö var gravid tog emot och lugnade mig med att det sällan är nån fara.Vi pratade lite,hon frågade om jag kände bebisen och det hade jag ju gjort(eller....???)


efter ctg som ej visade nåt men alla var fortfarande väldigt lugna tillkallades läkare och överläkare för UL,de kollade noga och länge,inte en min då heller(skärmen vänd från mig)innan de meddelade att barnet ej levde.

Sen visade de även mig att det ej fanns någon hjärtverksamhet eller nåt "flöde" i navelsträngen eller hos barnet,det fanns INGEN tvekan,barnet levde helt enkelt inte......kurator tillkallades direkt,jag skulle få ett annat eget rum(detta var fortfarande i det 1a undersökningsrummet på förlossningen) och min mamma hämtades,de var utanför i väntrummet....hon fick den tunga uppgiften att ringa min  dåvarande särbo(idag sambo!) som bodde 20 mil från mig.



Vi fick sen genomgå ett sk "avbrytande" av graviditeten,dvs en "förlossning".....fick ett par tabletter redan samma dag på sjukhuset som skulle börja stöta ut .....träffade kuratorn och även ett fostervattenprov gjordes.Just då tog jag knappt in vad som sas eller vad som hände.....kändes som nån slagit undan benen på mig.

Fick sen åka hem i avvaktan på att barnet skulle komma ut,detta var på torsdagen ,fick en tid kl 8 på lördag morgon då jag åter skulle va på sjukhuset och slutföra allting om inget hänt innan dess....


Jag och min särbo hann ta in allt även om vi befann oss i chock,fick se till att mina andra 3 barn togs om hand,de skulle komma till mig från sin pappa,de bor varannan vecka.Vi köpte en låda vin ,åkte hem ....gick i ett vacuum ,drack vin och pratade och grät.....


På lördagen åkte vi in till sjukhuset,blev inskriven på en vanlig avdelning,fick flera tabletter och info om att skulle jag kissa skulle jag göra det i plåtskålen så en barnet hamnade i toan.De verkade tro att det skulle va ganska snabbt överstökat och att vi troligen skulle få åka hem framåt eftermiddagen....men icke...


Under dessa dagar hade jag tät kontakt med en av mina kompisar och även min mamma via sms främst,fick veta av kompisen att en av våra gemensamma arbetskompisars sambo låg på intensiven efter en svår bilolycka,svävandes mellan liv och död.Hon själv vankade av o an i korridorerna nån annanstans på samma sjukhus som vi befann oss.....


Man satte dropp så jag kunde få morfin,så mycket jag behövde,bebisen var ju redan bortom all räddning så jag fick såpass så jag spydde.


Var ju tvungen att öppna mig 4-5 cm och just de centimetrarna har varit värst vid de tidigare förlossningarna.....


Min kompis o jag messade och jag tog även kontakt med kompisen som befann sig på sjukhuset ,hon kom upp en stund till oss,mitt i allt kaos o den helt absurt sjuka situationen var det ändå SÅ skönt att kunna dela alla jobbiga känslor,sorgen och oron med nån så vi kramades och grät medans mina värkar sakta fortsatte.


En timme efter att hon gått tillbaks till sin sambos avdelning ökade sen värkarna,fick ju nya tabletter med jämna mellanrum kom så en massa blodigt vatten o efter en liten liten stund nåt varmt och kladdigt.....jag varken orkade eller ville se just då....var bara så trött och slut och ville bara sova.Morfinet gjorde mig avslappnad och jag somnade direkt.Just då varken grät eller tänkte jag


Dan efter fick vi se vår lilla flicka,en helt perfekt liten miniflicka med alla tår och fingrar,öron och små små naglar.Hon låg nerbäddad i en liten rondskål....så fin...då  kom tårarna......och de rinner nu med när jag skriver om detta....


Innan vi åkte hem fick vi hand-och fotavtryck av henne som en sköterska fixade,hon talade även om att man skulle fotografera henne så vi kunde få ett foto sen.


Sen följde en tid med kuratorsamtal,att försöka ta sig igenom dagarna,bearbeta vad som hänt...ta ställning till obduktion,kremering mm....detta har jag skrivit om i tidigare inlägg i september-oktober här på bloggen....



Av Xaramia - 2 april 2008 08:51

konstaterade igår att jag idag har gått 23 fulla veckor(enl kalendern här,min bm räknar lite annorlunda på några dar),....en lite magisk gränsVår lille kille därinne känner jag ju därinne dagligen och är uppmärksam på att jag verkligen gör det.Även om allt är helt normalt denna graviditet och ingen risk finns för samma sak en gång till enl läkarna så blir man lätt lite nojjig

När Lilla Thea konstaterades död var jag 22+ nånting,så det känns lite speciellt att ha passerat detta nu.....har ett extra ul om en vecka just därför,känns himla skönt faktiskt.

Även om ett barn inte räknas som barn i mångas ögon i just den veckan så anser jag det iaf,läste Marcus Birros blogg om just det häromdan,han o hans flickvän förlorade en son i ungefär exakt samma vecka,han föddes levande och dog när man klippte navelsträngen....även om han (eller Thea om hon fötts levande) aldrig hade klarat ett liv utanför livmodern så är det ett barn man förlorar som förälder,oavsett vad omgivning och sjukvården anser,sorgen är stor och ofattbar ändå...


Mycket blandade känslor,sorgen känns oftast hanterbar och jag vågar glädjas mer och mer...samtidigt som det är väldigt blandade känslor.Lillen därinne hade ju inte funnits om Thea levt.Samtidigt så är allt så färskt fortfarande i minnet,förra graviditeten,hur stor hon var mm.....


Han är ingen ersättning för henne,utan en helt egen liten person redan,med egna små "sparkstunder" och bökar därinne och har sig så vi verkligen vet att han finns där.

Skapa flashcards