dagarna går på nåt konstigt sätt,o det går faktiskt riktigt bra att hantera sorgen för varje dag som går.Visst kommer tankarna ibland o tårarna dyker upp emellanåt o livet känns så j-a orättvist nånstans att just vår lilla dotter inte fick födas (förlorade henne i v 23 nyligen).....lite hårt att acceptera men vad kan man göra liksom...?

Nånstans känns det ändå skönt att komma ur "kokongen" o vara delaktig i livet igen...mina andra 3 barn är stor hjälp där.Vissa saker har varit jobbiga.Att gå in på jobbet ensam tex,jobbar ju i en Ica -butik o är "kändis" i byn så jag antar att alla "vet",lite jobbigt samtidigt som skönt.Ingen nästan vågar möta vår sorg eller säga nåt.....

I morse var första gången jag lämnade min 4-åring på dagis efter allt som hänt,jag visste att hans pappa talat om vad som hänt mig o min nya (för sonens skull) men ingen säger nåt,allt är som vanligt tills en liten tjej frågar varför bebisen dog....vad svarar man en 4 åring,när man inte vet själv? Jag sa bara lugnt att jag vet faktiskt inte,ingen vet,inte ens doktorn o att ibland blir det så.....hon nöjde sig med det o jag såg en förälders o personalens lättnad över att jag vågade svara....